Det är på kvällarna, när jag gått och lagt mig.
Det är då, tyst i mörkret tårarna kommer.
När jag är ensam och inte ens har så mycket som en skärm att underhålla tankarna med.
Det är då jag känner efter.
Det är då jag märker hur illa det är.

Mina vänner har aldrig varit dom som ringer.
Men de har åtminstone visat omtanke via sms och hälsningar.
Tills för ett par veckor sedan.
Jag känner mig så oerhört ensam, och det är ingen som vet eller förstår.